Hallå!

Nu tror jag att jag förstår det här.   

Får forsätta att fixa här inne på bloggen imorgon.

Sov gott alla vänner.

Varför?
Såg dig idag.
Jag gick ut ifrån affären,
kände mig svag,
men
bara för en kort stund.
Sen hemåt jag mig begav.
öppnade rutan.
Vinden
den fick ta,
känslan av svagheten.
Stark igen.
Men vet,
den styrkan
kan försvinna
när som helst och
hur som helst.
Färden hem,
tänkte
jag igen,
på det som varit.
Medans styrkan i mig växte.
Jag är den jag
är,
jag duger som jag är.
Vet vem jag är.
Har aldrig varit nån
annan.
Å ni kan aldrig,
aldrig få mig dit igen,
där jag var då ni
tryckte ner mig.
Aldrig kan ni såra mig så hårt igen.
Det enda jag önskar
mig nu,
är att ni såg mina ärr.
Har varit lugnt en tid nu,
så varför
mötte jag dig just nu.
För när jag möter dig,
så kommer minnenen
igen.
Men ännu kan jag stoppa, växa
veta att det var ni som gjorde
fel.
INTE JAG.

Dagen igår,
dagen idag.
Det var då.
Tiden har flytt,
Jag har
spytt,
över det hårda ord,
som sas,
igår
idag.
Lever
vidare,
försöker bli kry.
Tankarna mal,
i en långsam kvarn.
Tänk om
allt kunde bli bra,
hel
som den jag vill va.
Vill ha allt
tebaks,
nte tiden som var,
men den dröm jag bar.
den lever
kvar.
Tänk om man kunde
vrida klockan tebacks,
Ändra det som var,
så
att det bidde,
som man helst ville.

Att stå där,
där i ett hörn.
Ensam.
Vet
ni hur det känns?
Att se er leka,
tillsammans.
Inte få vara
med.
Bara se på.
Vet ni hur det är?
Kanske ni skulle prova på,
att
stå där,
där i ett hörn,
ensamma.
Kanske ni insåg,
hur jobbigt det
är.
Att bara få se på.
Att inte få vara med.
Sedan lektion,
med alla
tankar det innebar.
Undra får jag vara med,
nästa rast?
Får jag vara
ifred,
för alla ord.
Alla ord,
ni kunde vräka ur er.
Mot mig,
som
inget ont er gjorde.
Det enda jag bara ville,
hela min skoltid,
var att
få vara med.
Hoppa hage, hoppa rep,
bara vara med i eran lek.
Men icke
sa nicke.
Min plats var och förblev,
ett hörn av skolgården.
Jag stog
där,
ibland vågade jag fråga,
får jag vara med.
Men insåg det var dumt
att fråga.
Och jag lärde mig.
Höll jag tyst så fick jag kanske
vara
ifred, för orden från er.
För orden sårade mig mest av allt.
Jag fick inga
slag, inga synliga men, inga sår
men ord kan såra lika bra som ett slag.

Det är bara det att ord gör ochså sår,
skillnaden,
Såren finns innuti
en, och ärren består hela ens liv.
Eva

Doptäcke som jag har sytt.

Ochså ett täcke som jag har sytt.

Tänk om ärren låg utanpå.
Tänk om det kunde ses utifrån.
Jag går och
står,
ärren de skaver,
inom mig.
Tänk om ni dem såg.
Om ni då kunde
förstå.
Vilka djupa spår,
ni satte då.
Många långa år sen.
Men än
har jag inte släppt det.
Kan fortfarande inte vara i skolan,
utan att jag
känningar får.
Händerna har slutat skaka.
Nerverna har slutat
darra.
Men inom mig,
hela jag illa mår.
Efter alla dessa år,
med
dessa ärr.
Som kommer utav såren ni gav mig.